Idag satt jag på en gästföreläsning med Timo Orre från Ogilvy (www.ogilvy.se) som media- och kommunikationsstudenterna hade. RS hade tipsat och sa innan att hennes kära klasskamrater på A-nivå inte brukar vara så vansinnigt peppade på såna här grejer. Hon hade rätt...
Timo var intressant, pratade om och visade olika varianter av kampanjer, mestadels filmade. Han skulle prata om sociala medier, vilket han i och för sig gjorde, men såklart på en ganska basic nivå för att passa MKV-studenterna. Hade sett fram emot lite diskussioner kring vilka typer av sociala medier som är up and coming men hans slutsats var snarare att Facebook är den stora segraren som täcker in allt för tillfället. Trist men antagligen sant.
Vilket fall, frågestund kom och den enda som frågar saker är min vän RS (som redan har en kandidat i internationell ekonomi och marknadsföring) plus en pliktskyldig fråga från läraren. Såklart ställde jag två frågor: om potentiella konkurrenter till facebook samt om de framtida aktörer som kan komma att spela roll i sociala medier-världen. Flertalet vände sig om och undrade vem katten var bland alla små hermeliner. De tyckte väl jag slog huvudet i glastaket.
Jag har otaliga historier om situationer där jag, liksom idag, insett att jag inte har något glastak. Jag blev uppfostrad (tack mamma) att jag kan göra vad jag vill i livet. De enda begränsningar som finns är mina egna. Och så helst lite ödmjukhet också. Som idag, tanken flög genom huvudet om jag skulle klampa in och fråga mina frågor. Om det kanske skulle göra att jag tog plats från de som ville ha den. MEN, kom snabbt fram till att av tystnaden att döma ville ingen av studenterna (som faktiskt pluggar ämnet för föreläsningen!) ha plats att fråga någonting. Jag vill, jag frågar, jag tar plats. Sorry så är det, bara att acceptera! Vill du ha plats kan jag vara tyst en stund så inte alltför många känner sig trampade på, men finns det plats tar jag den. Annars är man ingen karriärista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar